Enligt 28§ trafikskadelagen preskriberas anspråk på ersättning tre år efter det att den skadade fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Detta innebär bl a att preskriptionstiden börjar löpa först efter det att den skadade blivit medveten om att de besvär som ligger till grund för fordringen med viss grad av sannolikhet har samband med en inträffad trafikolycka.

Det krävs faktisk kännedom och det räcker således inte med blotta misstanken.Vår klient, taxichaufför, skadas i en trafikolycka 1989 vilket hon anmäler till Skandia. Hon återkommer i augusti 1994 och uppger att hon med anledning av trafikolyckan haft fortsatta besvär och har varit sjukskriven sedan 1991. Hon önskade info från bolaget vilken möjlighet till ersättning hon hade. Bolaget besvarar detta och begär att hon redogör för hur och när hon hade fått kännedom om att skadan har orsakats av trafikolyckan i juni 1989. Hon ombeds skicka in en utförlig medicinsk dokumentation av skadan. En månad senare anmäler jag mig som ombud och erhåller från bolaget ett liknande brev. Vi ordnar ett invaliditetsintyg daterat 1992, samt ett intyg 1994 till styrkande av klientens restbesvär.

Efter omfattande korrespondens med Skandia där journalmaterial mm sänts in, hävdar Skandia 1996 att ärendet är preskriberat. "Enligt vår uppfattning borde rimligen NN haft kännedom om trafikolyckans verkningar då hon på ett så tidigt stadium hade så mycket besvär. Som yrkeschaufför måste hon också veta betydelsen av att göra anmälan till försäkringsbolaget. Skandia anser att NN´s rätt till ersättning är preskriberad då hon inte inkommit med anmälan inom tre år från att hon fick kännedom om att trafikolyckan orsakat hennes besvär."

Vår inställning var i första hand, att NN´s ärende inte var preskriberat. Hon hade visserligen en misstanke om orsaken till sina ryggbesvär, men det räcker inte som grund för preskription, faktisk kännedom är avgörande. Först 1992 erhöll hon denna faktiska kännedom genom sin läkare, och först 1994 fastställdes diagnosen post whiplash. I andra hand åberopades att ärendet är och varit föremål för skadereglering från Skandias sida. Skandia har dessutom tagit ställning i sambandsfrågan, vilket styrker att skadan var föremål för pågående skadereglering. Skandia har begärt in omfattande medicinskt underlag vilket legat för bedömning hos sakkunnigläkare ett flertal gånger. Bolaget meddelar ej att de tagit slutlig ställning eller lämnat 6-månaders frist för stämning. Med hänsyn till informationsplikten samt den branschpraxis som utvecklats kan NN rimligen inte både underkasta sig läkarundersökningar och bedömningar av sambandet, samtidigt som Skandia nu åberopar preskription, med mindre hon fått information från Skandia att syftet med inhämtande av det medicinska underlaget endast var att fastställa preskriptionstidpunkt.

Ärendet prövades i Trafikskadenämnden 1998.

Följande bedömning görs: Vid en genomgång av det medicinska underlaget finner nämnden att NN redan på den första grunden inte haft sådan kännedom om möjligheten att göra sin fordran gällande som anges i 28§ trafikskadelagen. Preskription kan inte anses ha inträtt vid tidpunkten för ingivandet av NN´s skadeanmälan. Vad avser den i andra hand framförda grunden finner nämnden att Skandia brutit mot den skaderegleringsetiska regeln att inte åberopa preskription på ett för den skadade överraskande sätt och därför inte åberopa preskription under det som den skadelidande med fog kan uppfatta som en pågående skadereglering. Sammanfattningsvis anser nämnden sålunda att bolaget inte bör åberopa preskription.